Vidret - Ett litet efterspel

L.A., någongång 1976 – 77.
Debbie & Chrissie vaknar på golvet i studion i Los Angeles. Dom har festat hela natten. Debbies huvud känns som det ska sprängas.. Chrissie mår bra, hon är van.
-Upp med dej, Debban! Säger hon och sparkar till sin kompis i baken. en liten hög av blont rufs och utsmetad mascara blänger missnöjt tillbaka på henne.
-Lååååt meeej vaaaa, va! Kvider Debbie.
 
Gårdagskvällen började med att dom mötte upp David och Iggy på en drink vid deras gemensamma favorithotellbar. David hade varit ganska tyst, men Iggy var eld och lågor! Han malde på om planet som skulle lyfta klockan 06 imorgon bitti. Han skulle vara vaken hela natten och sova hela vägen till Berlin. Tröjan hade redan åkt av vilket var typiskt Iggy och han hade med sig en ny kompis som Lou hade presenterat för honom. Nån systatargrabb som skulle med till Berlin. Debbie fnittrade och höll på och gjorde sig till hela kvällen. Han var snygg den där Elvis. Stilig! Ett klassiskt utseende. David och Iggy skulle ha kunnat vara hans roddare.
Chrissie blev ganska snart på dåligt humör. Varför skulle dom dra till Berlin? Hon hade varit där flera gånger. Det var väl inget speciellt. En stor jävla mur och dåligt utbud av vegetariskt. Hon kunde inte skaka av sig känslan av att bli lite lämnad här på västkusten av dom få personer hon faktiskt uppskattade att umgås med. Kvällen förflöt och alla blev fullare och fullare. Chrissie söp av bitterhet. Debbie höll på och fjäska sig för den där Elvis. David tog det förvånansvärt lugnt men Iggy var hög som ett hus och gormade på om att det här var sista kvällen. Imorgon skulle det vara slut med drogerna. Imorgon skulle dom vakna i Berlin. Chrissie och Debbie skildes från vännerna vid 05-snåret, vinkade av taxin som for mot flygplatsen och drog vidare för efterfest i studion. Dom slog på mixerbordet med en tom kasett och tröck på rec, men det blev inte så mycket musicerande. Debbie grät som ett barn över att hon inte fått med sig Elvis hem. Chrissie fortsatte supa och plinka på gitarren långt efter att Debbie somnat på golvet.
 
-Vi måste lyssna på bandet! Utbrister Chrissie.
-Meh, vadå jag satt ju bara å larva mej här igår, det blev väl inget bra inspelat.. förlåt förresten. Känner mej skitlöjlig. Han var ju värsta tölpen. Såg typ ut som min farsa. Svarar Debbie.
-Äh glöm de där, jag hade skitkul så fort dom äntligen stack och vi fick gå hit och lira.
-Aja vi lyssnar väl.
 
Debbie är högröd i ansiktet när dom lyssnar igenom hennes fyllesnack.
-Men gumman! Haha ojojoj va hjärtekrossad du var då. Skrattar Chrissie
-Sluuuuta jag dööör!! Utbrister Debbie och begraver ansiktet i händerna.
Men plötsligt hittar dom nåt. Det är Debbie som nynnar på en melodi och plinkar på pianot.
-Det här låter ju skitfint, Debbie! Det där minns inte jag att du spelade!
-Ja men vi kanske kan jamma lite kring de där? Men piano låter fel. Borde de inte va en gitarr?
Dom lyssnar vidare på bandet och när det låter på inspelningen som att Debbie verkar ha somnat så pluggar Chrissie in sin gitarr med max chorus och spelar några drömska ackord.
-Där har vi det! Det där är ju skitfint! Ropar Debbie förtjust.

Dom sätter igång och börjar skriva och spela. Plötsligt har en låt börjat ta form. Chrissie föreslår att den ska låta lite som hennes låt Hollywood Perfume.
-Aah den är grym, men trummorna på den är kanske lite för fotboll? Tycker Debbie.
-Vadå fotboll? Solenlåten? Undrar Chrissie
-Neej, förresten heter den Mitt nya Liv nu mera.. fotboll va bara ett arbetsnamn sa gustav i nån intervju jag läste i Gaffa. Men skitsamma, vad jag menar är att trummorna låter så fotbollssupportigt.. du vet typ madchester. Så jävla mycket rytm.
-Aah du har rätt.. kanske ska vara mer rak takt. Typ som din låt.. vahetteren nu igen? Call me?
-Ja mer så tycker jag! Fast kanske inte lika snabbt och energiskt. Och det får gärna vara sånna fina gitarrer som ni alltid kör på era låtar typ Brass in Pocket å sånna! Förklarar Debbie.
-Okej fett! Instämmer Chrissie.
-Men ni behöver en stark refräng! Hörs plötsligt från en hög med kablar.
Debbie och Chrissie tittar förvånat på varandra. Ur högen med kablar reser sig Christine. Alla utbrister i skratt.
-McVie! Hahah när fan kom du? Undrar Debbie skrattande
-Jag va här och spelade in igår och somnade i fyllan typ klockan ett. Känns som jag sovit en evighet, så jag har energi. Behöver ni hjälp?
-Jaaaa! Svarar Debbie och Chrissie i kör.
 
Christine visar en refräng som Hennes kompis Stevie har spelat in. Det är bara ett ord som upprepas och sjungs ut i desperation. Alla tittar instämmande på varandra. Där har vi det. Det där är refrängen. Låten är på plats. Dom lägger instrument efter instrument.
 
-Jag gillar ju er musik å så. Men det saknas ofta nåt i produktionen. Ni låter så newyorkigt och rått och luftigt. Ni behöver en synthmatta. Analyserar Christine.
-Vadå du tänker typ som i eran Little lies? Undrar Debbie
-Aah men typ, fast med samma råhet som i The Chain! Svarar Christine.
-Känns som ni läser mina tankar! Menar Chrissie.

Christine lägger ett syntharpeggio som får dom andra två att häpna. Tillslut är det bara sången kvar. Eftersom refrängen kom från en demo av Christines vän Stevie så rings hon in. Hon är av en slump i L.A. Och dyker upp på en kvart och är skitpeppad på att sjunga. Stevie lägger tagning på tagning. Men det låter inte riktigt hemma. Det börjar dra mot kväll och låten hittar inte hem med sången. Chrissie och Debbie peppar Stevie från kontrollrummet.
-Kom igen nu Nix! det här klarar du! du sjunger ju kanonbra!
men Stevie blir mer och mer trött på att sjunga samma spår om och om igen.
 
Just när dom är påväg att avsluta för dagen knackar det på dörren och in kommer Lou med två kassar sprit. Han skulle egentligen åkt till Berlin med dom andra men drog sig ur i sista sekunden.
-Kände att jag skulle sakna er för mycket om jag åkte. säger Lou och ler.
-ÅÅÅh Lou, fan va go du är! Svarar dom andra.
Dom visar låten dom har jobbat med och utan att säga något går Lou raka vägen in i studiorummet, ger en flaska vodka till Stevie och säger -Prova en gång till, Stevie. Och du, låna mina solbrillor.
 
Alla blundar under nästa tagning. Dom blundar dels för att Stevies sångtagning är helt perfekt. Låten är äntligen där! Men dom blundar också av respekt för Lou, eftersom ingen någonsin har sett hans ögon.