Gävle

​

Det handlar om någon annan

säger liftaren till slut

Jag känner mig rätt vilsen

jag kan erkänna det nu

I bilen på väg mot skymningen

ensam på vägens grus

På horisonten går gamla minnen

och dagens sista ljus

Du är den enda jag någonsin älskat

viskar hon och fäller en tår

Men jag är sen länge förlorad

jag hoppas du förstår

​

Om ens för ett ögonblick

kan det bli som förut?

Och från baksätet i Volvon

ser dom blixten slå ned

när dom kör in genom stadens hus

​

Nu slår regnet över torget

där den oskyldige skjuts

Prinsessan kammar håret

och gud har sålt sitt hus

Här håller du handen stadigt

för att inte verka svag

Men i ditt ärriga ansikte

dröjer ångerns pärla kvar

​

Och din favoritpoet

säger ingenting just nu

Under gatlyktan på hörnet

bryter bödeln ihop när han

inser att världen är sjuk

​

På en av kvarterets balkonger

står tv-kockens son

Omgiven av vänner

vänner han växt ifrån

Han berättar om sin pappa

och sin längtan söderut

Hur han lärde sig att fäktas

och klyvas mitt itu

​

Och den stora tystnaden

klart den skrämmer mig ibland

Han håller handen på revolvern

bakom ridån hörs röster

som ropar hans namn

​

På en ensam stol i baren

sitter stadens sista skald

med blicken fäst i lågan

spelandes i hans hand

Han vinkar till sig servitrisen

hon tömmer sin karaff

och han viskar jag har förlorat

och jag avtjänar mitt straff

för tiden jag levt på månen

mitt liv bakom en mikrofon

Men ljuset har redan slocknat

och servitrisen gått därifrån

​

Tänk en kyss i en trappuppgång

och allt blir som förut

Han släcker sin cigarett

och reser sig upp och tar jackan och går

och när solen går upp sörjer ingen hans spår

​